från utomjorden

Har suttit och tittat på Hollywoodfruarna och man kan ju inte låta bli att fundera…. Måste man vara HELT blåst (och med långt blonderat hår förstås) för att gifta sig rikt i Hollywood? Ja okej då, Maria Montazami, hon ger mig faktiskt lite moderskänslor. Lika naiv och oskuldfull som en 5-åring. Men sedan har vi de andra, huvaligen säger jag bara. Vilka karikatyrer! Man tycker ju att man som verkligen HAR pengar kan man väl lägga det på något annat än leopardtajts och barbiepartyn.

Suzanne Saperstein, visst påminner hon lite om Jocelyn Wildenstein? Päivi som aldrig sett ett vattenpass, men är en excellent bergbestigare såklart… Vem snörade på henne skorna? Och snål-Jolton som håller på att göra på sig vid blotta tanken att behöva betala $700 för en spruta, det måste väl vara småpotatis i hennes värld? Om jag varit han, plastikkirurgen, hade jag lagt benen på ryggen….

Det känns som det finns en ganska enkel anledning till att jag inte är en av dem därborta i Hollywood. Och det känns inte som det är jag som dragit det kortare strået.

Vi har förresten en vår alldeles egna “Hollywoodfru” här i Saint Louis. Eller nej, inte riktigt kanske. Hon ser helt normal ut och jobbar numera på konsulatet. Men hon är gift med en rik snubbe och de bor i ett stort hus på fina gatan. Jag har träffat henne privat några gånger i svensk-sammanhang, men det kommer hon troligtvis inte ihåg (iaf ger hon inte sken av det) och jag har absolut ingen lust att påminna henne. Speciellt inte nu efter att jag båda de gånger jag haft med henne att göra via konsulatet har hon lyckats att få mig ordentligt irriterad.

Första gången när jag skulle förnya mitt körkort och hade en avtalad tid som hon inte dök upp till. Eller “dök upp”… Jag infann mig på hennes kontor, där hon också hade varit tidigare den dagen för att sedan åka hem och fixa något med en av ungarna och strunta i den avtalade tiden. Efter att ha väntat i drygt en timme blev jag till slut less på sekreterarens medlidande flin och drog. Väl nere i garaget kom hon så i sin bil och jag stegade surt fram och “påminde” henne om vårt avtal, Kommer inte ihåg exakt vad hon sa men fick känslan av att hon inte tyckte att det gjorde så mycket att jag fått vänta lite…

Den andra gången var när jag skulle lämna in Kajsas ansökning om svenskt medborgarskap. Jag hade ringt konsulatet innan och fått instruktioner (gå till webbsidan, följ instruktionen… och kom förbi och lämna blanketten här vid konsultatet ). Nu funkade inte webbsidan (fast det har ju inte hennes fel) men jag lyckades hitta den rätta undersidan ändå med blankett och instruktioner. Sedan åkte jag till konsultatet (under vanlig kontorstid) med allt som behövdes. Men återigen är hon inte där vår konsul… Och hennes assistent står helt handfallen för jaaa, hon förstår ju inte vad det står på blanketten och verkar knappt veta för vilket konsulat hon arbetar. Och ringa till chefen verkar hon eller inte vilja göra…. Så jag får förklara för henne vad som gäller, att antingen ska man ha med orginalhandlingar eller verifierade kopior av pass till konsulatet vid inlämnande av blanketten. Jag hade med passen för det var enklast. Hon tittade på passen, tyckte väl att det såg ok ut och tog emot blanketten.

-Men du kanske borde ta kopior på passen ändå, föreslog jag, så att du kan visa upp vad du kollade…

Och jaaa, vilken bra idé tyckte hon och trippade iväg på sina små klackar.

Jag skrev också, just in case, ner mitt nummer och gav henne innan jag lämnade kontoret.

Några timmar senare ringer förstås Hollywoodfrun konsuln och påpekar att de kopior hon fått av passen minsann inte är verifierade, så det kan hon ju inte godkänna för det står klart och tydligt i instruktionen att man ska ha med sig verifierade kopior, så det så!

Jag hävdade med illa dold irritation att jag faktiskt helt enligt instruktion tagit med orginalhandlingar och att om konsulatet själv gjort kopiorna måste det väl ändå duga! (Och varför frågar du inte bara din assistent? Mig veteligen är det bara ni två som jobbar där och ni verkar ju inte vada runt i delikata ärenden rörande Sveariket om dagarna direkt.)

Jo, ja… om du säger det så… jag litar väl på att du inte ljuger då.

Nog är det lite Hollywoodfru över detta, väl… ? Så mycket Hollywood det kan bli i Saint Louis.

Nej man kanske skulle skriva en dikt istället?

Andra bloggar om: TV3, Svenska Hollywoodfruar, utlandsvensk

3 Comments | In: exilsvensk | tags: sverige, tankar, tv, usa, utlandssvensk. | #

…hittade tillbaka igen. Det måste ha gått vilse i cyberrymden men nu ikväll fanns det så åter i mappen där det borde. Ibland händer det underliga saker i världen av ettor och nollor som jag just nu ens tänker försöka förstå. Shit happens helt enkelt….

Och så här skrev jag:

Sitter i sängen med en sovande bebis i knäet. Kajsa har varit så gnällig idag så jag vågar inte röra mig utan låter henne sova. Har egentligen massor att göra, som att julpynta t.ex. men just nu är huvudsaken att hon sover.

Det har varit mycket på sistone. J har haft mycket jobb och som vanligt i slutet på terminen radar tillställningarna upp sig.

I oktober när mina 12 veckors barnledighet var till ända lyckades jag övertala chefen att låta mig vara ledig utan lön november ut. Inte för att jag hade för avsikt att börja jobba då men det sköt upp vårt sjukförsäkringsproblem ytterligare en månad. Både jag och barnen är försäkrade via mitt jobb och, inget jobb – ingen försäkring. Väldigt stressande, speciellt som svensk, när man för första gången i livet hotas av att kanske inte vara berättigad till något så basic som sjukvård. Det känns verkligen som man för första gången i sitt liv lever i ett u-land.
J har sin försäkring via sitt jobb, men de erbjuder inte medförsäkring för famljen. Det skulle kosta oss fullpris, $1500 per månad, vilket vi inte har råd att betala med en inkomst.
Ja inte är det underligt att det finns mängder av oförsäkrade barn i det här landet. Hela USAs sjukförsäkringssystem är ju uppbyggt på att om en i familjen jobbar har man tillgång till sjukförsäkring till hela familjen och till ett rimligt pris. Jag betalar t.ex $300 för min familjeförsäkring via mitt jobb. Men tyvärr blir det vanligare och vanligare att man bara erbjuds försäkring för sig själv om ens det.

November har alltså gått åt till att hitta alternativ som skulle kunna fungera, i stort sett är väl en privatförsäkring enda lösningen. Då betalar man en överkomlig månadkostad plus de första $2500 i sjukvårdkostnader per person och år. I stort sett ett högkostnadsskydd alltså, men de gör undantag för vaccinationer och sk. well baby-besök då man bara betalar vanlig copay på $30 per gång.
Väldigt psykiskt påfrestande att vänta på besked sedan vi skickade in ansökan. De går tillbaka två år och kollar om det kan finnas någon anledning till att avslå ens ansökan. Som t.ex att Ebba hade “streph throat” i augusti och behövde penicillin. Piece of cake som tog en halvtimme att fixa, men ur försäkringsperspektiv är något som kostade pengar. Att jag sedan faktiskt besparade min försäkring $25000 när Kajsa föddes hemma i badrummet istället för via kejsarsnitt på ett sjukhus tas ingen notis om.

I helgen fick vi så äntligen, efter två veckor som oförsäkrade, besked att vi är godkända.
Alltid något att hänga i julgranen så här innan jul…

No Comments | In: exilsvensk | tags: försäkring, sjukvård, usa. | #

JUL på varenda bloggsida i Sverige.

-Va? Jul? tänker jag, för det känns verkligen avlägset. Det är ju femton grader varmt för böveln och mitt i hösten.

Sen slår det mig…. Nu är det jul igen, och nu är det jul igen… men det är inte sant, för därimellan kommer Thanksgiving.

Jag tror det är därför den amerikanska julen känns så vissen varje år. Man hinnner inte ladda om helt enkelt. Först Halloween (inte för jag “firar” men man är ju för den skull inte immun mot intryck och energin det stjäl), sedan Thanksgiving med familjemiddagar enligt tradition och knappt har man svalt ner kalkonen förrän man ska börja trycka i sig julskinka (fast amerikaner verkar köra Thanksgiving i repris med kalkon igen och så julklapparna på det). Ut med orange, in men rött. Kör så det ryker.

Jag längtar efter Karl-Bertil. Lite julefrid.

3 Comments | In: exilsvensk | tags: högtider, jul, tankar, usa. | #

Länge sedan jag skrev något bebisrelaterat, så det är en del som hänt sedan sist.

v34 nu, bebisen växer och jag blir tjockare och tjockare.  Det är nu det börjar bli jobbigt tjock, med en mage som är i vägen hela tiden, svårt att hitta några riktigt bekväma ställningar vare sig man står, sitter eller ligger. Och nattsömnen blir upphackad av toabesök och och ett evigt snurrande bland kuddar och täcken utan att något läge som känns så där jättebra.  Ja magen kan man ju inte ligga på av förklarliga skäl, och på rygg sover jag sällan annars heller men det än värre nu men stormagen som trycker på alla organ. Den ena sidan kan jag inte heller ligga på för då får jag ont i ryggen, vilket resulterar i att jag bara har en sovposition kvar och kroppen muttrar ilsket över det snäva utbudet.

Ok… tror jag har klagat färdigt nu…

Vi hittade till slut också en midwife som vi nu träffat några gånger. Trevlig och väldigt laid back vilket passar mig.  Hon är inte affilierad med något sjukhus och gör sådeles bara hemförlossningar.

Just nu försöker vi som bäst fundera ut om bebisen har vänt sig “rätt” eller fortfarande sitter i säte. Både min midvife och jag tror (för det mesta) att så är fallet, men det är inte helt lätt att känna. “Bevisen” just nu är att det rör sig mest upptill på magen, hickan känns långt ner, hjärtljuden med tratt (som är mer tillförlitligt än doppler) hörs bara nere till höger på magen och det går inte att hitta någon distikt huvudform någonstans…

Vi är iaf överens om att den enda riktigt dåliga positionen är om bebis ligger helt i sidled, men om huvudet eller rumpan ligger neråt spelar mindre roll.

Jag lyckades också övertyga en läkare att ställa upp och remittera (med fördelen att det täcks av försäkringen) mig för ett senare UL om det är så att jag skulle vilja om ngr veckor, och hon var också positiv till att göra ett vändningsförsök om det skulle visa sig vara en sidledsbebis… fast jag tror som sagt inte att kommer bli nödvändigt.

Jag har också varit till en kiropraktor. Det finns en teknik, the Webster technique, som ska hjälpa när bebis ligger i “fel” position och jag tänkte att det kunde vara värt att prova, utifall att…

Har varit där tre gånger nu, och tycker inte att det gjort någon nämnvärd skillnad. Dessutom tycker jag att mitt ryggont snarare blivit värre, så jag funderar på om jag ska fortsätta gå eller inte….? Det kostar dessutom $45 per gång och jag måste åka under arbetstid och sedan jobba in förlorad tid. Känns som att det skulle göra mer nytta att slippa stanna en extra timme på jobbet istället.

Och på tal om jobbet har jag också lämnat in mina papper om barnledighet nu. Hela 12 (!!!!) veckor har man rätt till på mitt jobb. Det ni! Och man får bara betalt om det är så att man sjuk- och semesterdagar att ta av. Jag har inte tagit en enda sjukdag under de år (snart 10) jag har jobbat där och har sådeles hela 100 dagar ackumulerade. Men nu får man bara använda sjukdagar de första 6 veckorna, alltså 30 dagar totalt, sedan måste man ta semesterdagar eller några extradagar som kallas personal days. Semesterdagar kan man inte spara mer än 22 stycken och personal days inte mer än 2. Det betyder att de sista 6 veckorna är det matematisk omöjlighet att få ut full ersättning, hur duktigt man än varit att spara dagar.

Och skulle man, gud förbjude, vilja vara ledig ytterligare (då förstås helt utan ersättning) får man lov och säga upp sig helt enkelt.  Det är ganska vanligt förekommande, för tydligen så finns det även amerikanska mammor med biologiska behov som känner att det inte funkar för dem att lämna en nyfödd bebis på dagis.

What can I say; This system sucks! 

Andra bloggar om: graviditet, USA, föräldraledighet

5 Comments | In: exilsvensk, gravid | tags: barnmorska, föräldraledighet, gravid, nattsömn, usa. | #

Hemma igen efter semestern. Många stater blev det; Kansas, Colorado, Utah, Arizona, Nevada, New Mexico, Texas, Oklahoma, Missouri…. och snudd på California (fast vi tog till vänster precis innan)
Det är inte förrän på hemvägen man inser hur långt borta man är. Vi körde konstant två dagar i sträck för att komma hem. Puh!

Himmel vad bloggvärlden har varit aktiv medan jag varit borta! +1000 inlägg i min RSS-läsare. Jag läser och läser, men det gör ingen skillnad. Och så har man ju annat att göra också…. tvätta (varför känns det alltid som det är MER tvätt än vanligt när man har varit ute och rest…?) och så var det det här med deklarationen (hade lovat mig själv dyrt och heligt att ta itu med den INNAN vi åkte men så blev det förstås inte, men mellan alla blogginlägg och högar med tvätt blev den faktiskt gjord under helgen.)
What about those pictures?? frågar J och får “the evil look” som svar. Vill inte just nu.

Och så lite om resan. Ja vad säger man om Utah…. WOW… liksom. Vilket landskap! Måste vara ett av USA:s mäktigaste naturområden, och då har ju USA ganska många sådana.
Vi hörde oss själva vid upprepade tillfällen säga saker som; hit måste vi åka igen… och Nästa gång…
Ja “nästa gång” ska vi också åka upp till Salt Lake City har vi bestämt för dit hann vi aldrig denna gång.

Las Vegas var också intressant att se förstås… men vi var väl inte alltför imponerade av allt man-made som verkade ta andan av alla andra som var där. Naturen är trots allt mer storslagen.
Och vid Hoover Dam kunde vi besviket konstatera att människans ingrepp i naturen har ett högt pris. Man ser tydligt hur vattennivån i “sjön” norr om dammen sjunkit under senare år, och det är inte direkt centimetrar det rör sig om. Under de timmar vi var där hörde vi endast ett äldre par som påpekade och, likt oss, förfasades över detta, medan alla andra besökare verkade helt omedvetna. Dessutom nämndes inget om detta i all den information fanns att tillgå…. Lite märkligt kan tyckas.

Och Grand Canyon hann vi aldrig till. Det var meningen att vi skulle ta en avstickare dit på hemvägen, men vi tyckte inte att det var lönt om man bara har tid att slänga sig ut ur bilen, knäppa ett kort, och sedan ge sig iväg igen… Nej det får bli en annan gång.

Vi hade i alla fall tur med vädret. Inte ett moln på hela tiden vill jag minnas. Inte det bästa ur fotosynpunkt kanske, om man nu ska klaga, men med tanke på att “vårväder” kan vara lite hur som helst så tar jag hellre sol än snålblåst och regn.
Det finns en jättefördel med att åka just vid den här tiden på året (om man nu som vi har bra väder) och det är att det fortfarande är lågsäsong och inte så mycket folk. Om somrarna kan man få sitta i timslånga bilköer på vissa populära ställen och hur kul är det?

På det stora hela, en intressant tripp. Och som sagt, till Utah måste vi åka igen, och då för att stanna längre på en plats (t.ex Zion National Park) så man kan go hiking och se mer än vad man ser “från vägen” s.a.s.

Andra bloggar om: resa, USA, Utah, Las Vegas

1 Comment | In: exilsvensk, resa | tags: Las Vegas, resa, semester, usa, Utah, vår. | #

I lördags var det premiär för den nyrenoverade aulan på skolan J jobbar. Han hade fixat ett band som drog några låtar kvällen till ära.

Så här såg det ut: (J sitter och spelar med sina elever, han med trumpeten på första raden till vänster i bild (framför trummorna))

1 Comment | In: musik | tags: amerikaner, musik, skola, tonåringar, usa. | #

Nästa vecka är det Spring Break. Tjejerna och J är lediga från skolan. Och i år sammanfaller lovet med St.Patrick’s Day-firandet. Bråda tider för mina Irish dancers som har två parader, ett gäng uppvisningar (eller shower som de kallas) och några lokaltv-framträmträdanden.
Dessutom har vi sverige-besök från och med idag. Pappan (och hans sambo plus dotter) kommer för att “hänga” med girlsen under två veckor.

Vi (jag och J) har därför bestämt att lämna huset till gästernas förfogande under lovet. Det blir inte minst enklare för dem att ha huset för sig själva, men så får också vi lite välbehövlig semester.

Vi tänkte åka västerut, först förbi Colorado Springs där J’s tvillingbror bor och säga Hej, för att sedan göra en loop ner till Las Vegas, Albuquerque och sedan tillbaka upp till Colorado Springs.

På vägen tänkte vi stanna till vid Arches National Park, Bryce Canyon, Hoover Dam och Grand Canyon förstås.

Mycket bilåkande blir det. Men förhoppningsvis får vi lön för mödan och hinner se en massa coolt. Och så hoppas vi att vi har vädergudarna på vår sida så att det inte är svinkallt, vilket är risken så här års.
Nedräkningen börjar….

2 Comments | In: bara babbel, foto/film | tags: bilkörning, dans, resa, semester, usa. | #

Lille Thor har blivit kidnappad i Kalifonien. Han har varit borta sedan Valentines Day. Mamma Mia är svensk och pappan som är den som söks som bortrövare är från Taiwan.
Det har skrivits lite om det i svensk press, men här är lite ytterligare information;

Pappan kom aldrig tillbaks med Thor. Mia är fotfarande i chock och till råga på allt tvingas hon gå till sitt jobb. Alltså kan hon bara leta efter sin son efter jobbet! Thor’s pappa har bara tillbringat 3 timmar per vecka med Thor och då under “supervision” Just förra veckan var första gången Andrew hade Thor själv.

Mia har varit ensamstående förälder ett tag och Andrew har aldrig betalt något underhållför Thor. Alla Mias pengar har gått till advokat för att få igenom skilsmässa. Nu tvingas hon betala en hel del av sökandet själv

Här finns en websida med mer information och där man också kan donera pengar för att hjälpa mamma Mia i hennes sökande.

Andra bloggar om: Thor, försvunnen, kidnappad, USA, Kalifornien

1 Comment | In: exilsvensk | tags: barn, kidnappning, usa, utlandssvensk. | #