Har suttit och tittat på Hollywoodfruarna och man kan ju inte låta bli att fundera…. Måste man vara HELT blåst (och med långt blonderat hår förstås) för att gifta sig rikt i Hollywood? Ja okej då, Maria Montazami, hon ger mig faktiskt lite moderskänslor. Lika naiv och oskuldfull som en 5-åring. Men sedan har vi de andra, huvaligen säger jag bara. Vilka karikatyrer! Man tycker ju att man som verkligen HAR pengar kan man väl lägga det på något annat än leopardtajts och barbiepartyn.
Suzanne Saperstein, visst påminner hon lite om Jocelyn Wildenstein? Päivi som aldrig sett ett vattenpass, men är en excellent bergbestigare såklart… Vem snörade på henne skorna? Och snål-Jolton som håller på att göra på sig vid blotta tanken att behöva betala $700 för en spruta, det måste väl vara småpotatis i hennes värld? Om jag varit han, plastikkirurgen, hade jag lagt benen på ryggen….
Det känns som det finns en ganska enkel anledning till att jag inte är en av dem därborta i Hollywood. Och det känns inte som det är jag som dragit det kortare strået.
Vi har förresten en vår alldeles egna “Hollywoodfru” här i Saint Louis. Eller nej, inte riktigt kanske. Hon ser helt normal ut och jobbar numera på konsulatet. Men hon är gift med en rik snubbe och de bor i ett stort hus på fina gatan. Jag har träffat henne privat några gånger i svensk-sammanhang, men det kommer hon troligtvis inte ihåg (iaf ger hon inte sken av det) och jag har absolut ingen lust att påminna henne. Speciellt inte nu efter att jag båda de gånger jag haft med henne att göra via konsulatet har hon lyckats att få mig ordentligt irriterad.
Första gången när jag skulle förnya mitt körkort och hade en avtalad tid som hon inte dök upp till. Eller “dök upp”… Jag infann mig på hennes kontor, där hon också hade varit tidigare den dagen för att sedan åka hem och fixa något med en av ungarna och strunta i den avtalade tiden. Efter att ha väntat i drygt en timme blev jag till slut less på sekreterarens medlidande flin och drog. Väl nere i garaget kom hon så i sin bil och jag stegade surt fram och “påminde” henne om vårt avtal, Kommer inte ihåg exakt vad hon sa men fick känslan av att hon inte tyckte att det gjorde så mycket att jag fått vänta lite…
Den andra gången var när jag skulle lämna in Kajsas ansökning om svenskt medborgarskap. Jag hade ringt konsulatet innan och fått instruktioner (gå till webbsidan, följ instruktionen… och kom förbi och lämna blanketten här vid konsultatet ). Nu funkade inte webbsidan (fast det har ju inte hennes fel) men jag lyckades hitta den rätta undersidan ändå med blankett och instruktioner. Sedan åkte jag till konsultatet (under vanlig kontorstid) med allt som behövdes. Men återigen är hon inte där vår konsul… Och hennes assistent står helt handfallen för jaaa, hon förstår ju inte vad det står på blanketten och verkar knappt veta för vilket konsulat hon arbetar. Och ringa till chefen verkar hon eller inte vilja göra…. Så jag får förklara för henne vad som gäller, att antingen ska man ha med orginalhandlingar eller verifierade kopior av pass till konsulatet vid inlämnande av blanketten. Jag hade med passen för det var enklast. Hon tittade på passen, tyckte väl att det såg ok ut och tog emot blanketten.
-Men du kanske borde ta kopior på passen ändå, föreslog jag, så att du kan visa upp vad du kollade…
Och jaaa, vilken bra idé tyckte hon och trippade iväg på sina små klackar.
Jag skrev också, just in case, ner mitt nummer och gav henne innan jag lämnade kontoret.
Några timmar senare ringer förstås Hollywoodfrun konsuln och påpekar att de kopior hon fått av passen minsann inte är verifierade, så det kan hon ju inte godkänna för det står klart och tydligt i instruktionen att man ska ha med sig verifierade kopior, så det så!
Jag hävdade med illa dold irritation att jag faktiskt helt enligt instruktion tagit med orginalhandlingar och att om konsulatet själv gjort kopiorna måste det väl ändå duga! (Och varför frågar du inte bara din assistent? Mig veteligen är det bara ni två som jobbar där och ni verkar ju inte vada runt i delikata ärenden rörande Sveariket om dagarna direkt.)
Jo, ja… om du säger det så… jag litar väl på att du inte ljuger då.
Nog är det lite Hollywoodfru över detta, väl… ? Så mycket Hollywood det kan bli i Saint Louis.
Nej man kanske skulle skriva en dikt istället? 
Andra bloggar om: TV3, Svenska Hollywoodfruar, utlandsvensk
3 Comments | In: exilsvensk | tags: sverige, tankar, tv, usa, utlandssvensk. | #
