Klockan är nio och det är snudd på trettio grader redan. Det spås bli närmare fyrtio senare….
Vi planerar för en pool-dag, jag, bebis och storasyster (som vi hämtade hem från flyget för en vecka sedan).
Poolen vi ska till är något mer avancerad än denna:
Kajsa splashing around from Jason Harris on Vimeo.
Det är nära nu. Detta kan mycket väl vara den sista dagen jag har en helt tandlös bebis i huset.
I morgon fyller hon 10 månader, kanske blir det tänder då…? Mycket. Möjligt. 
Har hon lärt sig något nytt? frågar alltid min mamma när hon ringer, och det var högst en vecka sedan vi sist pratades vid. Svaret blir nästan alltid nej, för det är ju inte ofta så uppenbara skillnader så där från dag till dag. Men visst lär hon sig och det är fascinerande att se tillbaka några månader och jämföra.
Och sedan tillkommer förstås konsten att kunna dokumentera framgångarna på t.ex film, som jag kanske inte riktigt bemästrar känner jag…
Jag och baby K har varit out of town ett tag. Hos farmor och farfar. Utan pappa.
Det var mening att vi skulle komma och hjälpa dem plantera ett grönsaksland med diverse läckerheter som majs, potatis, melon, gurka, squash paprika osv.
Nu blev det istället en vecka av sitta stilla och glo på tv medan vårstormarna viner runt knuten och om möjligt lyckas att hålla sig undan alla de fästingar som hundskrället drar in.
JAG AVSKYR FÄSTINGAR! Usch vad äckliga de är! 
Och det verkligen kryllar av dem. Hunden har fästingmedel på sig så han har en massa fästingar på sig som inte fastnar och sedan trillar de av lite varstans. Överallt! På golvet, på mattan , i soffan….
Till slut drömde jag till och med om fästingar. Och hur noga jag än kollade lyckades baby K få en på sig. I nacken, precis vid hårfâstet. Den hade precis börjat sätta sig fast så den trillade i stort sett bort när jag tog tag om den. Men FYYYYY vad vidriga de är. Jag hoppas detta var första och sista gången hon få en fästing!!!!
Sedan kom vi då till slut hem efter dryga veckan. Då fick vi genast börja möblera om för bebis hade under gångna veckan tydligen legat i hårdträning (heltäckningsmatta = mycket friktion) och trots sin säregna krypstil fått upp farten ordentligt på vårt glidvänliga hardwood. Förstås tog hon sikte på ett sladdmonster vi har liggande i ett hörn och satte fart, snabb som en vessla. Det hjälpte inte hur vi, om än lite provisoriskt, försökte blockera. K gick på som en bulldozer, hon skulle bara fram till dessa sladdar/telefon/modem. Så det blev till allt helt möblera om och ställa hela soffan för innan hon lät sig hejdas.
Jag tror aldrig jag sett ett sådant iögonfallande felmöblerat rum någonsin. Man blev trött bara av att titta på eländet. Dessutom blockerade nu soffan luftutblåset på väggen bakom. Så nästa dag möblerade vi om igen. Nu istället med tv:n plus bänk som babyhinder. Det blev acceptabelt och så får vi nu ha det framöver.
One room down, many many others to go….
Det blir inte mycket skrivet här just nu. Livet är bara bebis för tillfället och det väl inte så stort allmänintresse i det.
Bebis. Vardag. Bebisvardag.
Målet är att ta sig ut ur huset varje dag. En promenad eller ärende. Idag gick det inget vidare… Vi fick vända hemåt nästan direkt för denna dag var tydligen inte ämnad för vagnåkning och att detta inte respekterades gjorde Kajsa ursinnig. Och hennes ursinne är inget som låter sig stoppas av lite gulligull och en napp. Nej det är bara att vända.
Vi uträttar inga storverk om dagarna. Småverk kanske, men inga storverk. Småverk som är stora för oss, men marginala i ett något vidare perspektiv än de fyra väggar som omsluter oss.
Småverket idag innebar att Kajsa för första gången blev ledsen när något togs ifrån henne.
Vi bakade muffins och Kajsa fick tag i påsen där våra cranberries tidigare låg. Det var hennes lilla skatt och hon höll den i ett fast grepp där hon betrakande satt i sjalen på min höft. När smeten skulle ner i formarna tog jag påsen ifrån henne i hopp om att undvika den extra räckvidden och överhängande kladdrisk som denna innebar. Då blev Kajsa förtvivlad. Hon började gråta sådär hjärtskärande ledset. Hon var sårad, på riktigt, ända in i hjärtat. Jag gav tillbaka påsen. Hon höll den länge, hårt och nära… 
månader (eller 23 veckor om man föredrar) och knappt sex och ett halvt kilo tung är hon nu lilltjejen. Kajsa med K, Kajsa the Kid…
Idag kom brevet från skatteverket. Hon finns nu i de svenska rullorna med samordningsnummer (ett personnummer för svenskar som aldrig varit folkbokförda. De lägger till 60 till födelsedagen så hon är tills vidare född den 83:de Juli), så halvsvensk hon är.
Hon har varit gnällig på sistone. Ja då är det tänder på gång, utbrister omgivningen för femtiosjätte gången. Om de hade haft rätt varje gång skulle hon vara inne på sin fjärde uppsättning mjölktänder vid det här laget.
Själv röstar jag på sömnen (eller den uteblivna). Hon sover inte alls bra. Som mest 2-3 timmar i streck, men hellre någon timme åt gången om ens det, nätterna igenom. Detta började hon med vid Thanksgiving då hon var 18 veckor gammal och de snarare brukar börja sova längre perioder, men K har ju alltid varit kärringen mot strömmen så vem är förvånad?
Hon hade då åkt på en förkylning som låg nära till hands att skylla på.
Och faktum är att hon efter den förkylningen har behållit sin igentäppta näsa. Den är inte längre snorig utan bara täppt – som i svullna slemhinnor, speciellt om nätterna och i sovrummet (precis som pappa). De senaste dagarna (nätterna), då det varit kallare ute, har det varit värre än någonsin. Svårt att andas och i synnerhet att äta. Hon får liksom ta sats, dra ett djupt andetag och klunka i sig så snabbt som möjligt och sedan släppa taget och andas igen. I natt satt vi upp och sov hon och jag, men om det gjorde någon skillnad vet jag inte.
Jag är nästan helt säker på att det är allergi-relaterat. Sen vad som är värst av heltäckningsmatta, varmluftsutblåset eller katterna kan man undra. Säkert en kombination. Jag ska iaf testa att sova med henne i ett annat rum och se om det blir bättre.
Vid 18 veckor hittade hon också fötterna, och nu åker strumporna av allt som oftast. Hon har också sedan några veckor tillbaka börjat flytta saker mellan sina händer och gnugga ögonen när hon är trött.
Kajsa ratar fortfarande både vagn och bilbarnstol. Hon skriker som en gris och böjer sig i protest i en båge bakåt, styv som en fiolsträng.
I vagnen kan man ha tur, om man har rätt napp och hon är lagom trött, att få henne att sova en liten stund. Men i bilen är det bäst att försöka distrahera henne enligt konsten alla regler (svårt när man är ute ensam) och det som funkar bäst för tillfället är att spela videon “Blue’s Clues” (och bara första avsnittet duger!) på iPhone/iPod. Jag har försökt bygga en upphängningsanordning av hårsnoddar till iPoden som jag ska kunna använda när jag är ute och åker själv. Jag hoppas den fungerar…
Kajsa kräks fortfarande. Men till skillnad från förut så är mer normala småskvättar lite då och då. Inget som märks alltså. 
Och sedan Thanksgiving (4 mån), då det helt naturligt inte fanns tid att pumpa längre i.o.m att hon vaknar så ofta, har vi bara ammat utan varken tillägg av vare sig bröstmjölk eller ersättning dagtid. Jag erbjöd henne några gånger om kvällarna men hon vände demonstrativt bort huvudet och hon har fortsatt att gå upp i vikt som hon ska så det verkar funka ändå.
Jag har undvikit smakportioner hittills, just för att inte störa amningen nu när det äntligen fungerar. Mat kan hon äta resten av livet , vi prioriterar bröstmjölk.
På språkfronten har det väl stått ganska stilla ett tag. Hon började låta mer när mina föräldrar var här vid 3mån och har väl utveckat detta till ett mer sofistikerat låt. Vid 4 mån var det t.ex mycket pruttljud. Och nu kan det komma ett enstaka Daaa ibland, inte dadada utan just bara Daaa.
Ett av hennes karaktäristiska ljud vi skrattar åt är ett litet kort och förvånat konstaterande Hum. Om ni har sett filmen “Meet the Parents” när han i slutet står i en tom avgångshall i väntan att få gå ombord och boarding-tjejen gör just sådana Hum-ljud. (Haha hittade en klipp här…)
Nu ska jag ta mig an Kajsa som, hör och häpna, somnade själv framför tv:n (det känns skönt att någon för den familjetraditionen vidare) och sov i flera timmar! Nu ska här ammas.
Då har jag något som säkert hjälper. Lyssna här…. 
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
… och en dov huvudvärk gör sig kännande.
Lilla K har fått för sig att nattsömn är överskattat och några nätter i den andan börjar sätta spår.
Igår kväll somnade hon klockan nio och vaknade igen redan vid kvart över tio. Vi lyckades då med konststycket att få henne att somna om och det händer inte ofta så just den händelsen lägger jag på minnet sorterat under “successful parental operation”.
Sedan vid midnatt var det dax igen. Jag hade då ljudlöst smygit upp för pumpa och lite mallig över att även detta gått över förväntan (K har en inbyggd radar som brukar börja larma redan när jag tänker “nej, nu är det nog dax att pumpa lite bröstmjölk”) satt jag där i halvmörkret och kopplade ihop alla delar.
Väl pumpande vänder jag mig om och kollar så allt är ok därborta i sängen och ser till min förtvivlan en kattsvans som vajar i regionerna där K sover. En katt som ofta väcker t.o.m mig om nätterna med sitt runt-trampande har ju nästan löjligt goda odds att väcka en knappt sovande bebis. Jag avbryter pumpandet och med mjölken rinnande nerför magen förflyttar jag mig blixtsnabbt och ljudlöst över golvet bort till sängen, får tag i kattens nackskinn och hivar ut henne i hallen. Vi utbyter blickar, min blick är varnande – hennes förnärmad. Babyn sover.
Jag återgår till pumpningen. Det tar några minuter och sedan kommer katten smygande igen. Hon sätter sig utom räckhåll på golvet och stirrar surt åt mitt håll. Jag stirrar tillbaka, igen med min don’t you dare-blick. Hon ser ut att överlägga med sig själv i några sekunder, sedan sätter hon igång… att HOSTA! Högt och ljudligt. Och efter några hostningar hörs ett välbekant bebisgnäll från sängen…
Resten av natten är sovrumsdörren stängd och katten på utsidan. Då och då får J gå upp och jaga iväg katten som klöser upp mattan under dörren. Och K är vaken…
Vi ammar, hon somnar och efter några minuter börjar hon veva med ena armen, sedan följer benet och detta brukar räcka för att tvinga upp ögonen.
Så håller vi på resten av natten. 
