… och en dov huvudvärk gör sig kännande.
Lilla K har fått för sig att nattsömn är överskattat och några nätter i den andan börjar sätta spår.
Igår kväll somnade hon klockan nio och vaknade igen redan vid kvart över tio. Vi lyckades då med konststycket att få henne att somna om och det händer inte ofta så just den händelsen lägger jag på minnet sorterat under “successful parental operation”.
Sedan vid midnatt var det dax igen. Jag hade då ljudlöst smygit upp för pumpa och lite mallig över att även detta gått över förväntan (K har en inbyggd radar som brukar börja larma redan när jag tänker “nej, nu är det nog dax att pumpa lite bröstmjölk”) satt jag där i halvmörkret och kopplade ihop alla delar.
Väl pumpande vänder jag mig om och kollar så allt är ok därborta i sängen och ser till min förtvivlan en kattsvans som vajar i regionerna där K sover. En katt som ofta väcker t.o.m mig om nätterna med sitt runt-trampande har ju nästan löjligt goda odds att väcka en knappt sovande bebis. Jag avbryter pumpandet och med mjölken rinnande nerför magen förflyttar jag mig blixtsnabbt och ljudlöst över golvet bort till sängen, får tag i kattens nackskinn och hivar ut henne i hallen. Vi utbyter blickar, min blick är varnande – hennes förnärmad. Babyn sover.
Jag återgår till pumpningen. Det tar några minuter och sedan kommer katten smygande igen. Hon sätter sig utom räckhåll på golvet och stirrar surt åt mitt håll. Jag stirrar tillbaka, igen med min don’t you dare-blick. Hon ser ut att överlägga med sig själv i några sekunder, sedan sätter hon igång… att HOSTA! Högt och ljudligt. Och efter några hostningar hörs ett välbekant bebisgnäll från sängen…
Resten av natten är sovrumsdörren stängd och katten på utsidan. Då och då får J gå upp och jaga iväg katten som klöser upp mattan under dörren. Och K är vaken…
Vi ammar, hon somnar och efter några minuter börjar hon veva med ena armen, sedan följer benet och detta brukar räcka för att tvinga upp ögonen.
Så håller vi på resten av natten. 
2 Comments, Comment or Ping
Hu… Been there done that. Ibland går man som i ett vakum de där första bebismånaderna. Kasper var sjuk i förra veckan och det blev inte mycket sömn någon natt alls – då inser man hur det var förra hösten, när han var riktigt liten, och hur man nu har vant sig av med att vara vaken jämt.
När man ser tillbaka på det känns det som om det var en ganska kort tid, jämförelsevis. Men när man är mitt i det, är det ju urjobbigt, jag vet…
. Vart tar tiden vägen?
Men, Swosch säger det, och nu skolar jag in min lilleman på dagis
November 17th, 2009
Stackars mamma :( Det var många såna nätter med W. (Z sov mycket “bättre”) Nu får jag vakna med jämna mellanrum tack vare en snarkande man eller bara för att jag är kissnöding. Herregud, får kvinnor aldrig sova en hel natt!!?
KRAM och gos till dig. Hoppas NI får en hel natt’s sömn snarare än senare :)
November 18th, 2009
Reply to “trött, trött….”