….eller det har VARIT mycket de senaste veckorna för att vara mer korrekt. Och därav min frånvaro.
Först fyllde dottern år. Sweet 16. Och trots hennes ganska så anti-amerikanska och minimalistiska inställning så kommer man liksom inte undan med ett enkelt litet kalas med familjen hemmavid. Men det löste sig ganska bra till slut, efter att vi avlett förslag som “a major slumber party with ALL my friends….”. Hon och vännerna fick istället träffas på allmänna platser, som kvällen då de hade tjejträff och gick ut och åt på en restaurang här i närheten och den dagen vi körde ut dem till nöjesparken Six Flags dä de stålade samman med “alla andra” som kunde och ville.
Och nu är hon 16! 16, som i “snudd på vuxen”. Det betyder att hon beter sig vuxet i de alla flesta fall, men med en släng av 2-års trots imellanåt. Fast mest vuxet. Hon resonerar, drar slutsatser och tar itu med saker som kräver det. Hon tvättar och lagar mat om man ber. Hon tar sig an grannens småbarn som vilken vuxen som helst…. faktiskt med mer naturlig fallenhet än många vuxna.
Det enda området som släpar efter något är städning, men om jag tänker tillbaka så kanske det är så att detta är en instikt som inte slår till och blommar ut i full prakt förrän man står där med nyckeln i hand till sin allra första EGNA lya. Städning får en annan mening då. En mer självuppfyllande.
Min dotter är 16, och hon står definitivt med ena foten i vuxenvärlden nu.
Och så har vi klarat av ivägskickandet av flickor till Sverige, som i år är lite speciellt då dotter M ska stanna i Sverige till hösten och börja gymnasiet där.
Kompisarna har vallfärdat hit i horder för att säga hej då, och dottern hade ett digert schema sista veckan med fester och annat som anordnades till hennes ära.
T.o.m på flygplatsen dök det upp kompisar för att vinka av.
M lyckades dessutom nästan ge mig en hjärtattack vid incheckningen då hon i ren desperation att få med sig så mycket som möjligt “hem” packat vår gamla Nike-väska (även kallad “the body bag” pga av det snarlika utseendet) proppfull. De är ju så stingsliga vad gäller väskvikten nuförtiden på flyget. Minsta grams övervikt och man får betala dyra böter.
Dottern hade förvisso vägt sig och väskan på vågen där hemma, men hur korrekt den vågen är vet man ju inte. Och inte hade hon (som den erfarne resenär som hon faktiskt är) lämnat lite felmarginalsutrymmen, nej “väskan väger precis 50 pounds” (vilket är maxvikten per väska) upplyste hon mig om när vi stod där i incheckningskön. Att sedan inrikesflyget i Sverige är än snävare i sina viktrestriktioner fick mig att börja hyperventilera…
Väl framme vid disken och när vi blev ombedda att lyfta upp väskorna på vågen, lyckades jag väsa genom tänderna till J att låta “benen” på body bagen hänga utanför vågen på vår sida i hoppp om att iaf ett pound eller två skulle fångas upp av kanten runt vågen.
48.5 pounds… blev resultatet och vi kunde börja andas igen! 
Sedan fick dottern en lektion i hur man väljer incheckningsdisk/person på Arlanda men omsorg ( a.k.a undvik bittra kvinnor i övre medelåldern). Den informationen hade hon tagit till sig för enligt uppdateringen jag fick av fadern när flicksen hade kommit fram var att hon blivit incheckad av “en jättetrevlig kille” som inte brytt sig om hennes…. övervikt.
Andra bloggar om: sweet 16, incheckning
1 Comment | In: exilsvensk, resa, vardagsglimtar | tags: födelsedag, högtider, resa, sverige, tonåringar, utlandssvensk. | #
