från utomjorden

Medan Sverige i helgen firar midsommar så har St Louis pride festival och då firar åtminstone vissa (men till dessa hör t.ex inte den präst som har kyrka i närheten. Han brukar istället stå på trappan och gorma om djävulen och synd, vilket förvisso också är lite underhållande i all sin dumhet).

Inte så mycket sill och nubbe. Och det brukar vara helvetiskt varmt. Förra året tog vi med stormagen och J’s bror (som vi tyckte borde gå då han är just gay, men han gillar det egentligen inte för det är som han säger för “queer” för hans smak) och gick och svettades i någon timme innan vi gav upp.

Men om man orkar uthärda värmen är det rätt underhållande. Pojkar (och flickor) som vet hur man partajar!

1 Comment | In: exilsvensk, vardagsglimtar | tags: gay, högtider, midsommar, sommar, underhållning. | #

Har suttit och tittat på Hollywoodfruarna och man kan ju inte låta bli att fundera…. Måste man vara HELT blåst (och med långt blonderat hår förstås) för att gifta sig rikt i Hollywood? Ja okej då, Maria Montazami, hon ger mig faktiskt lite moderskänslor. Lika naiv och oskuldfull som en 5-åring. Men sedan har vi de andra, huvaligen säger jag bara. Vilka karikatyrer! Man tycker ju att man som verkligen HAR pengar kan man väl lägga det på något annat än leopardtajts och barbiepartyn.

Suzanne Saperstein, visst påminner hon lite om Jocelyn Wildenstein? Päivi som aldrig sett ett vattenpass, men är en excellent bergbestigare såklart… Vem snörade på henne skorna? Och snål-Jolton som håller på att göra på sig vid blotta tanken att behöva betala $700 för en spruta, det måste väl vara småpotatis i hennes värld? Om jag varit han, plastikkirurgen, hade jag lagt benen på ryggen….

Det känns som det finns en ganska enkel anledning till att jag inte är en av dem därborta i Hollywood. Och det känns inte som det är jag som dragit det kortare strået.

Vi har förresten en vår alldeles egna “Hollywoodfru” här i Saint Louis. Eller nej, inte riktigt kanske. Hon ser helt normal ut och jobbar numera på konsulatet. Men hon är gift med en rik snubbe och de bor i ett stort hus på fina gatan. Jag har träffat henne privat några gånger i svensk-sammanhang, men det kommer hon troligtvis inte ihåg (iaf ger hon inte sken av det) och jag har absolut ingen lust att påminna henne. Speciellt inte nu efter att jag båda de gånger jag haft med henne att göra via konsulatet har hon lyckats att få mig ordentligt irriterad.

Första gången när jag skulle förnya mitt körkort och hade en avtalad tid som hon inte dök upp till. Eller “dök upp”… Jag infann mig på hennes kontor, där hon också hade varit tidigare den dagen för att sedan åka hem och fixa något med en av ungarna och strunta i den avtalade tiden. Efter att ha väntat i drygt en timme blev jag till slut less på sekreterarens medlidande flin och drog. Väl nere i garaget kom hon så i sin bil och jag stegade surt fram och “påminde” henne om vårt avtal, Kommer inte ihåg exakt vad hon sa men fick känslan av att hon inte tyckte att det gjorde så mycket att jag fått vänta lite…

Den andra gången var när jag skulle lämna in Kajsas ansökning om svenskt medborgarskap. Jag hade ringt konsulatet innan och fått instruktioner (gå till webbsidan, följ instruktionen… och kom förbi och lämna blanketten här vid konsultatet ). Nu funkade inte webbsidan (fast det har ju inte hennes fel) men jag lyckades hitta den rätta undersidan ändå med blankett och instruktioner. Sedan åkte jag till konsultatet (under vanlig kontorstid) med allt som behövdes. Men återigen är hon inte där vår konsul… Och hennes assistent står helt handfallen för jaaa, hon förstår ju inte vad det står på blanketten och verkar knappt veta för vilket konsulat hon arbetar. Och ringa till chefen verkar hon eller inte vilja göra…. Så jag får förklara för henne vad som gäller, att antingen ska man ha med orginalhandlingar eller verifierade kopior av pass till konsulatet vid inlämnande av blanketten. Jag hade med passen för det var enklast. Hon tittade på passen, tyckte väl att det såg ok ut och tog emot blanketten.

-Men du kanske borde ta kopior på passen ändå, föreslog jag, så att du kan visa upp vad du kollade…

Och jaaa, vilken bra idé tyckte hon och trippade iväg på sina små klackar.

Jag skrev också, just in case, ner mitt nummer och gav henne innan jag lämnade kontoret.

Några timmar senare ringer förstås Hollywoodfrun konsuln och påpekar att de kopior hon fått av passen minsann inte är verifierade, så det kan hon ju inte godkänna för det står klart och tydligt i instruktionen att man ska ha med sig verifierade kopior, så det så!

Jag hävdade med illa dold irritation att jag faktiskt helt enligt instruktion tagit med orginalhandlingar och att om konsulatet själv gjort kopiorna måste det väl ändå duga! (Och varför frågar du inte bara din assistent? Mig veteligen är det bara ni två som jobbar där och ni verkar ju inte vada runt i delikata ärenden rörande Sveariket om dagarna direkt.)

Jo, ja… om du säger det så… jag litar väl på att du inte ljuger då.

Nog är det lite Hollywoodfru över detta, väl… ? Så mycket Hollywood det kan bli i Saint Louis.

Nej man kanske skulle skriva en dikt istället?

Andra bloggar om: TV3, Svenska Hollywoodfruar, utlandsvensk

3 Comments | In: exilsvensk | tags: sverige, tankar, tv, usa, utlandssvensk. | #

…hittade tillbaka igen. Det måste ha gått vilse i cyberrymden men nu ikväll fanns det så åter i mappen där det borde. Ibland händer det underliga saker i världen av ettor och nollor som jag just nu ens tänker försöka förstå. Shit happens helt enkelt….

Och så här skrev jag:

Sitter i sängen med en sovande bebis i knäet. Kajsa har varit så gnällig idag så jag vågar inte röra mig utan låter henne sova. Har egentligen massor att göra, som att julpynta t.ex. men just nu är huvudsaken att hon sover.

Det har varit mycket på sistone. J har haft mycket jobb och som vanligt i slutet på terminen radar tillställningarna upp sig.

I oktober när mina 12 veckors barnledighet var till ända lyckades jag övertala chefen att låta mig vara ledig utan lön november ut. Inte för att jag hade för avsikt att börja jobba då men det sköt upp vårt sjukförsäkringsproblem ytterligare en månad. Både jag och barnen är försäkrade via mitt jobb och, inget jobb – ingen försäkring. Väldigt stressande, speciellt som svensk, när man för första gången i livet hotas av att kanske inte vara berättigad till något så basic som sjukvård. Det känns verkligen som man för första gången i sitt liv lever i ett u-land.
J har sin försäkring via sitt jobb, men de erbjuder inte medförsäkring för famljen. Det skulle kosta oss fullpris, $1500 per månad, vilket vi inte har råd att betala med en inkomst.
Ja inte är det underligt att det finns mängder av oförsäkrade barn i det här landet. Hela USAs sjukförsäkringssystem är ju uppbyggt på att om en i familjen jobbar har man tillgång till sjukförsäkring till hela familjen och till ett rimligt pris. Jag betalar t.ex $300 för min familjeförsäkring via mitt jobb. Men tyvärr blir det vanligare och vanligare att man bara erbjuds försäkring för sig själv om ens det.

November har alltså gått åt till att hitta alternativ som skulle kunna fungera, i stort sett är väl en privatförsäkring enda lösningen. Då betalar man en överkomlig månadkostad plus de första $2500 i sjukvårdkostnader per person och år. I stort sett ett högkostnadsskydd alltså, men de gör undantag för vaccinationer och sk. well baby-besök då man bara betalar vanlig copay på $30 per gång.
Väldigt psykiskt påfrestande att vänta på besked sedan vi skickade in ansökan. De går tillbaka två år och kollar om det kan finnas någon anledning till att avslå ens ansökan. Som t.ex att Ebba hade “streph throat” i augusti och behövde penicillin. Piece of cake som tog en halvtimme att fixa, men ur försäkringsperspektiv är något som kostade pengar. Att jag sedan faktiskt besparade min försäkring $25000 när Kajsa föddes hemma i badrummet istället för via kejsarsnitt på ett sjukhus tas ingen notis om.

I helgen fick vi så äntligen, efter två veckor som oförsäkrade, besked att vi är godkända.
Alltid något att hänga i julgranen så här innan jul…

No Comments | In: exilsvensk | tags: försäkring, sjukvård, usa. | #

JUL på varenda bloggsida i Sverige.

-Va? Jul? tänker jag, för det känns verkligen avlägset. Det är ju femton grader varmt för böveln och mitt i hösten.

Sen slår det mig…. Nu är det jul igen, och nu är det jul igen… men det är inte sant, för därimellan kommer Thanksgiving.

Jag tror det är därför den amerikanska julen känns så vissen varje år. Man hinnner inte ladda om helt enkelt. Först Halloween (inte för jag “firar” men man är ju för den skull inte immun mot intryck och energin det stjäl), sedan Thanksgiving med familjemiddagar enligt tradition och knappt har man svalt ner kalkonen förrän man ska börja trycka i sig julskinka (fast amerikaner verkar köra Thanksgiving i repris med kalkon igen och så julklapparna på det). Ut med orange, in men rött. Kör så det ryker.

Jag längtar efter Karl-Bertil. Lite julefrid.

3 Comments | In: exilsvensk | tags: högtider, jul, tankar, usa. | #

Länge sedan jag skrev något bebisrelaterat, så det är en del som hänt sedan sist.

v34 nu, bebisen växer och jag blir tjockare och tjockare.  Det är nu det börjar bli jobbigt tjock, med en mage som är i vägen hela tiden, svårt att hitta några riktigt bekväma ställningar vare sig man står, sitter eller ligger. Och nattsömnen blir upphackad av toabesök och och ett evigt snurrande bland kuddar och täcken utan att något läge som känns så där jättebra.  Ja magen kan man ju inte ligga på av förklarliga skäl, och på rygg sover jag sällan annars heller men det än värre nu men stormagen som trycker på alla organ. Den ena sidan kan jag inte heller ligga på för då får jag ont i ryggen, vilket resulterar i att jag bara har en sovposition kvar och kroppen muttrar ilsket över det snäva utbudet.

Ok… tror jag har klagat färdigt nu…

Vi hittade till slut också en midwife som vi nu träffat några gånger. Trevlig och väldigt laid back vilket passar mig.  Hon är inte affilierad med något sjukhus och gör sådeles bara hemförlossningar.

Just nu försöker vi som bäst fundera ut om bebisen har vänt sig “rätt” eller fortfarande sitter i säte. Både min midvife och jag tror (för det mesta) att så är fallet, men det är inte helt lätt att känna. “Bevisen” just nu är att det rör sig mest upptill på magen, hickan känns långt ner, hjärtljuden med tratt (som är mer tillförlitligt än doppler) hörs bara nere till höger på magen och det går inte att hitta någon distikt huvudform någonstans…

Vi är iaf överens om att den enda riktigt dåliga positionen är om bebis ligger helt i sidled, men om huvudet eller rumpan ligger neråt spelar mindre roll.

Jag lyckades också övertyga en läkare att ställa upp och remittera (med fördelen att det täcks av försäkringen) mig för ett senare UL om det är så att jag skulle vilja om ngr veckor, och hon var också positiv till att göra ett vändningsförsök om det skulle visa sig vara en sidledsbebis… fast jag tror som sagt inte att kommer bli nödvändigt.

Jag har också varit till en kiropraktor. Det finns en teknik, the Webster technique, som ska hjälpa när bebis ligger i “fel” position och jag tänkte att det kunde vara värt att prova, utifall att…

Har varit där tre gånger nu, och tycker inte att det gjort någon nämnvärd skillnad. Dessutom tycker jag att mitt ryggont snarare blivit värre, så jag funderar på om jag ska fortsätta gå eller inte….? Det kostar dessutom $45 per gång och jag måste åka under arbetstid och sedan jobba in förlorad tid. Känns som att det skulle göra mer nytta att slippa stanna en extra timme på jobbet istället.

Och på tal om jobbet har jag också lämnat in mina papper om barnledighet nu. Hela 12 (!!!!) veckor har man rätt till på mitt jobb. Det ni! Och man får bara betalt om det är så att man sjuk- och semesterdagar att ta av. Jag har inte tagit en enda sjukdag under de år (snart 10) jag har jobbat där och har sådeles hela 100 dagar ackumulerade. Men nu får man bara använda sjukdagar de första 6 veckorna, alltså 30 dagar totalt, sedan måste man ta semesterdagar eller några extradagar som kallas personal days. Semesterdagar kan man inte spara mer än 22 stycken och personal days inte mer än 2. Det betyder att de sista 6 veckorna är det matematisk omöjlighet att få ut full ersättning, hur duktigt man än varit att spara dagar.

Och skulle man, gud förbjude, vilja vara ledig ytterligare (då förstås helt utan ersättning) får man lov och säga upp sig helt enkelt.  Det är ganska vanligt förekommande, för tydligen så finns det även amerikanska mammor med biologiska behov som känner att det inte funkar för dem att lämna en nyfödd bebis på dagis.

What can I say; This system sucks! 

Andra bloggar om: graviditet, USA, föräldraledighet

5 Comments | In: exilsvensk, gravid | tags: barnmorska, föräldraledighet, gravid, nattsömn, usa. | #

….eller det har VARIT mycket de senaste veckorna för att vara mer korrekt. Och därav min frånvaro.

Först fyllde dottern år. Sweet 16. Och trots hennes ganska så anti-amerikanska och minimalistiska inställning så kommer man liksom inte undan med ett enkelt litet kalas med familjen hemmavid. Men det löste sig ganska bra till slut, efter att vi avlett förslag som “a major slumber party with ALL my friends….”. Hon och vännerna fick istället träffas på allmänna platser, som kvällen då de hade tjejträff och gick ut och åt på en restaurang här i närheten och den dagen vi körde ut dem till nöjesparken Six Flags dä de stålade samman med “alla andra” som kunde och ville.

Och nu är hon 16! 16, som i “snudd på vuxen”. Det betyder att hon beter sig vuxet i de alla flesta fall, men med en släng av 2-års trots imellanåt. Fast mest vuxet. Hon resonerar, drar slutsatser och tar itu med saker som kräver det. Hon tvättar och lagar mat om man ber. Hon tar sig an grannens småbarn som vilken vuxen som helst…. faktiskt med mer naturlig fallenhet än många vuxna.

Det enda området som släpar efter något är städning, men om jag tänker tillbaka så kanske det är så att detta är en instikt som inte slår till och blommar ut i full prakt förrän man står där med nyckeln i hand till sin allra första EGNA lya. Städning får en annan mening då. En mer självuppfyllande.

Min dotter är 16, och hon står definitivt med ena foten i vuxenvärlden nu.

Och så har vi klarat av ivägskickandet av flickor till Sverige, som i år är lite speciellt då dotter M ska stanna i Sverige till hösten och börja gymnasiet där.

Kompisarna har vallfärdat hit i horder för att säga hej då, och dottern hade ett digert schema sista veckan med fester och annat som anordnades till hennes ära.

T.o.m på flygplatsen dök det upp kompisar för att vinka av.

M lyckades dessutom nästan ge mig en hjärtattack vid incheckningen då hon i ren desperation att få med sig så mycket som möjligt “hem” packat vår gamla Nike-väska (även kallad “the body bag” pga av det snarlika utseendet) proppfull. De är ju så stingsliga vad gäller väskvikten nuförtiden på flyget. Minsta grams övervikt och man får betala dyra böter.

Dottern hade förvisso vägt sig och väskan på vågen där hemma, men hur korrekt den vågen är vet man ju inte. Och inte hade hon (som den erfarne resenär som hon faktiskt är) lämnat lite felmarginalsutrymmen, nej “väskan väger precis 50 pounds”  (vilket är maxvikten per väska) upplyste hon mig om när vi stod där i incheckningskön. Att sedan inrikesflyget i Sverige är än snävare i sina viktrestriktioner fick mig att börja hyperventilera…

Väl framme vid disken och när vi blev ombedda att lyfta upp väskorna på vågen, lyckades jag väsa genom tänderna till J att låta “benen” på body bagen hänga utanför vågen på vår sida i hoppp om att iaf ett pound eller två skulle fångas upp av kanten runt vågen.

48.5 pounds… blev resultatet och vi kunde börja andas igen!

Sedan fick dottern en lektion i hur man väljer incheckningsdisk/person på Arlanda men omsorg ( a.k.a undvik bittra kvinnor i övre medelåldern). Den informationen hade hon tagit till sig för enligt uppdateringen jag fick av fadern när flicksen hade kommit fram var att hon blivit incheckad av “en jättetrevlig kille” som inte brytt sig om hennes…. övervikt.

Andra bloggar om: sweet 16, incheckning

1 Comment | In: exilsvensk, resa, vardagsglimtar | tags: födelsedag, högtider, resa, sverige, tonåringar, utlandssvensk. | #

Igår var vi lediga både jag och J, och ägnade dagen åt att ta tag i sådant som måste tas tag i. Som det faktum att vi fortfarande inte har hittat någon health care provider och vecka 30 är redan här. Det är inte så att vi inte försökt tidigare, men den vi hittade dog tyvärr knall och fall och att hitta en värdig ersättare är snudd på omöjligt om man som vi värnar om en naturlig och gentle birth.

Igår satt vi iaf och ringde runt till de barnmorskor vi lyckats snoka reda på. Och när jag säger snoka så är det milt uttryckt, för klimatet i vår stat  gentemot barnmorskor, hemförlossningar etc. från OB/Gyn håll liknar mest en häxjakt, och trots att barnmorskeyrket blev legaliserat förra året så väljer de flesta att jobba i skymundan utan att dra för mycket uppmärksamhet till sig.

Via dessa nyfunna källor lyckades vi t.ex få reda på att det finns ett ställe där de gör ultraljud utan att man är remitterad av en doktor.  Och gissa om vi blev förvånande (efter att fått höra om och om igen från alla de kliniker vi ringt att för “nya patienter”  är första doctor’s appointment de kan erbjuda är i juni/juli, och sedan får man vänta ytterligare för ultraljudet…  Och när man lite försiktigt påpekar att det då är det snudd på att de hinner INNAN bebisen kommer ut, får man bara en oförstående tystnad till svar. ) när de frågade om vi kunde komma samma eftermiddag… WOW!

Så, pang bom, och så var ultraljudet fixat. Och inga tvillingar var det, vilket var den primära anledningen att vi ville kolla. Den här bebisen sparkar åt alla håll, och i.o.m att J är tvilling så har vi varit lite rädda för att det kanske var två. Men icke. Däremot sitter bebis i säte (och det kanske är det därför som det känns annorlunda denna gång?) så nu hoppas vi att den lilla/e behagar vända sig rätt tills det är dax.

Andra bloggar om: graviditet, ultraljud

4 Comments | In: exilsvensk, gravid | tags: gravid, ultraljud. | #

Det var trögt att gå till jobbet i morse. Var ledig igår och hjärnan tog liksom helg då.

Jag var sååå duktig och flyttade över alla bilder från resan (nu äntligen…) till “rätt” dator. Det tog sin lilla tid. Lika mycket tid som det tar att dammsuga hela undervåningen i vårt hus. Så nu är det gjort också.

Och idag är det maj! Grattis brorsan!

Jag hängde inte med när april rasslade förbi, och nu känns det som jag vill bromsa lite. Det är redan maj och det står inte på förrän det är juni, och sommar. Flickorna åker hem till Sverige den 5:te och den större kommer inte som vanlig tillbaka efter sommaren. Hon stannar hos pappa, och ska prova på den svenska skolan till hösten.

Detta har varit något vi planerat sedan länge, att vid lämpligt tillfälle  “flytta över” kidsen från det amerikanska skolsystemet till det svenska. Det är ju ganska så dumt att inte dra nytta av den kostnadsfria skolan sverige erbjuder om man är svensk.

Men det känns ändå lite vemodigt. Som en era nu är över. Om ett par år, drygt,  är hon vuxen… på riktigt.

3 Comments | In: bara babbel, exilsvensk | | #

Vi har haft fler “incidenter” än normalt med postgången på sistone.

Det kommer då och då brev , gärna med kreditkortspåminnelser, adresserade till N… eller K… som mig veteligen inte bor i vårt hus. Och det spelar ingen roll hur många av dessa brev jag lägger på lådan tydligt markerande “Not at the address!” så kommer det alltid fler.

Förra veckan fick vi dessutom ett paket levererat till någon K… (fast inte samma K som ovan). Jag antog att det var grannes flickvän eftersom gatnumret slutade på -37 (vårt är -39).
Jag gjorde misstaget att skicka dottern, med periodvis icke-fungerade tonårshjärna, att omleverera paketet. Men hon kom hem igen och hävdade att grannens nummer var -35, och att -37 sådeles inte alls existerade.
Några dagar senare, efter att J kontaktat UPS och fått reda på att de minsann inte tar ansvar för sina fel-levererade paket, begav vi oss så igen ut på gatan för att försöka hitta paketet rättmätige ägare. Vid grannens hus (samma grannhus som dottern skickades till härom kvällen) löstes gåtan när vi insåg att grannhuset faktiskt har två nummer (-35 OCH -37), men att dottern hade undvikit att ta det extra steget som behövdes för att även det andra numret skulle bli synligt runt hörnet. Ja, man ska inte slita ut sig i onödan!

Men igår inträffade den märkligaste incidenten av dem alla. När jag först kastade ett öga på brevhögen trodde jag att fått brev från min mormor, men så var det inte.
För någon dryg vecka sedan har det suttit en äldre (förslagvis runt 85 år om man ser till handstilen) person någonstans i Sverige och knåpat ihop ett brev till en bekant (sedan länge emigrerad släkting kanske) i Minnesota. Brevet las på lådan och fraktades över Altanten för att såsmåningom tas omhand av amerikanska postsystemet USPS.
Men brevet hamnade inte hos “Herr J…. H….” på Outer Drive i någon liten håla i Minnesota.
Det leverarades till en annan gata, i en annan stad och i annan stat, MEN väl hos en svensk!
Är inte det märkligt så säg….

Andra bloggar om: post, brev

2 Comments | In: exilsvensk, vardagsglimtar | tags: post. | #

Hemma igen efter semestern. Många stater blev det; Kansas, Colorado, Utah, Arizona, Nevada, New Mexico, Texas, Oklahoma, Missouri…. och snudd på California (fast vi tog till vänster precis innan)
Det är inte förrän på hemvägen man inser hur långt borta man är. Vi körde konstant två dagar i sträck för att komma hem. Puh!

Himmel vad bloggvärlden har varit aktiv medan jag varit borta! +1000 inlägg i min RSS-läsare. Jag läser och läser, men det gör ingen skillnad. Och så har man ju annat att göra också…. tvätta (varför känns det alltid som det är MER tvätt än vanligt när man har varit ute och rest…?) och så var det det här med deklarationen (hade lovat mig själv dyrt och heligt att ta itu med den INNAN vi åkte men så blev det förstås inte, men mellan alla blogginlägg och högar med tvätt blev den faktiskt gjord under helgen.)
What about those pictures?? frågar J och får “the evil look” som svar. Vill inte just nu.

Och så lite om resan. Ja vad säger man om Utah…. WOW… liksom. Vilket landskap! Måste vara ett av USA:s mäktigaste naturområden, och då har ju USA ganska många sådana.
Vi hörde oss själva vid upprepade tillfällen säga saker som; hit måste vi åka igen… och Nästa gång…
Ja “nästa gång” ska vi också åka upp till Salt Lake City har vi bestämt för dit hann vi aldrig denna gång.

Las Vegas var också intressant att se förstås… men vi var väl inte alltför imponerade av allt man-made som verkade ta andan av alla andra som var där. Naturen är trots allt mer storslagen.
Och vid Hoover Dam kunde vi besviket konstatera att människans ingrepp i naturen har ett högt pris. Man ser tydligt hur vattennivån i “sjön” norr om dammen sjunkit under senare år, och det är inte direkt centimetrar det rör sig om. Under de timmar vi var där hörde vi endast ett äldre par som påpekade och, likt oss, förfasades över detta, medan alla andra besökare verkade helt omedvetna. Dessutom nämndes inget om detta i all den information fanns att tillgå…. Lite märkligt kan tyckas.

Och Grand Canyon hann vi aldrig till. Det var meningen att vi skulle ta en avstickare dit på hemvägen, men vi tyckte inte att det var lönt om man bara har tid att slänga sig ut ur bilen, knäppa ett kort, och sedan ge sig iväg igen… Nej det får bli en annan gång.

Vi hade i alla fall tur med vädret. Inte ett moln på hela tiden vill jag minnas. Inte det bästa ur fotosynpunkt kanske, om man nu ska klaga, men med tanke på att “vårväder” kan vara lite hur som helst så tar jag hellre sol än snålblåst och regn.
Det finns en jättefördel med att åka just vid den här tiden på året (om man nu som vi har bra väder) och det är att det fortfarande är lågsäsong och inte så mycket folk. Om somrarna kan man få sitta i timslånga bilköer på vissa populära ställen och hur kul är det?

På det stora hela, en intressant tripp. Och som sagt, till Utah måste vi åka igen, och då för att stanna längre på en plats (t.ex Zion National Park) så man kan go hiking och se mer än vad man ser “från vägen” s.a.s.

Andra bloggar om: resa, USA, Utah, Las Vegas

1 Comment | In: exilsvensk, resa | tags: Las Vegas, resa, semester, usa, Utah, vår. | #