January 2nd, 2010
drygt 5…
månader (eller 23 veckor om man föredrar) och knappt sex och ett halvt kilo tung är hon nu lilltjejen. Kajsa med K, Kajsa the Kid…
Idag kom brevet från skatteverket. Hon finns nu i de svenska rullorna med samordningsnummer (ett personnummer för svenskar som aldrig varit folkbokförda. De lägger till 60 till födelsedagen så hon är tills vidare född den 83:de Juli), så halvsvensk hon är.
Hon har varit gnällig på sistone. Ja då är det tänder på gång, utbrister omgivningen för femtiosjätte gången. Om de hade haft rätt varje gång skulle hon vara inne på sin fjärde uppsättning mjölktänder vid det här laget.
Själv röstar jag på sömnen (eller den uteblivna). Hon sover inte alls bra. Som mest 2-3 timmar i streck, men hellre någon timme åt gången om ens det, nätterna igenom. Detta började hon med vid Thanksgiving då hon var 18 veckor gammal och de snarare brukar börja sova längre perioder, men K har ju alltid varit kärringen mot strömmen så vem är förvånad?
Hon hade då åkt på en förkylning som låg nära till hands att skylla på.
Och faktum är att hon efter den förkylningen har behållit sin igentäppta näsa. Den är inte längre snorig utan bara täppt – som i svullna slemhinnor, speciellt om nätterna och i sovrummet (precis som pappa). De senaste dagarna (nätterna), då det varit kallare ute, har det varit värre än någonsin. Svårt att andas och i synnerhet att äta. Hon får liksom ta sats, dra ett djupt andetag och klunka i sig så snabbt som möjligt och sedan släppa taget och andas igen. I natt satt vi upp och sov hon och jag, men om det gjorde någon skillnad vet jag inte.
Jag är nästan helt säker på att det är allergi-relaterat. Sen vad som är värst av heltäckningsmatta, varmluftsutblåset eller katterna kan man undra. Säkert en kombination. Jag ska iaf testa att sova med henne i ett annat rum och se om det blir bättre.
Vid 18 veckor hittade hon också fötterna, och nu åker strumporna av allt som oftast. Hon har också sedan några veckor tillbaka börjat flytta saker mellan sina händer och gnugga ögonen när hon är trött.
Kajsa ratar fortfarande både vagn och bilbarnstol. Hon skriker som en gris och böjer sig i protest i en båge bakåt, styv som en fiolsträng.
I vagnen kan man ha tur, om man har rätt napp och hon är lagom trött, att få henne att sova en liten stund. Men i bilen är det bäst att försöka distrahera henne enligt konsten alla regler (svårt när man är ute ensam) och det som funkar bäst för tillfället är att spela videon “Blue’s Clues” (och bara första avsnittet duger!) på iPhone/iPod. Jag har försökt bygga en upphängningsanordning av hårsnoddar till iPoden som jag ska kunna använda när jag är ute och åker själv. Jag hoppas den fungerar…
Kajsa kräks fortfarande. Men till skillnad från förut så är mer normala småskvättar lite då och då. Inget som märks alltså. 
Och sedan Thanksgiving (4 mån), då det helt naturligt inte fanns tid att pumpa längre i.o.m att hon vaknar så ofta, har vi bara ammat utan varken tillägg av vare sig bröstmjölk eller ersättning dagtid. Jag erbjöd henne några gånger om kvällarna men hon vände demonstrativt bort huvudet och hon har fortsatt att gå upp i vikt som hon ska så det verkar funka ändå.
Jag har undvikit smakportioner hittills, just för att inte störa amningen nu när det äntligen fungerar. Mat kan hon äta resten av livet , vi prioriterar bröstmjölk.
På språkfronten har det väl stått ganska stilla ett tag. Hon började låta mer när mina föräldrar var här vid 3mån och har väl utveckat detta till ett mer sofistikerat låt. Vid 4 mån var det t.ex mycket pruttljud. Och nu kan det komma ett enstaka Daaa ibland, inte dadada utan just bara Daaa.
Ett av hennes karaktäristiska ljud vi skrattar åt är ett litet kort och förvånat konstaterande Hum. Om ni har sett filmen “Meet the Parents” när han i slutet står i en tom avgångshall i väntan att få gå ombord och boarding-tjejen gör just sådana Hum-ljud. (Haha hittade en klipp här…)
Nu ska jag ta mig an Kajsa som, hör och häpna, somnade själv framför tv:n (det känns skönt att någon för den familjetraditionen vidare) och sov i flera timmar! Nu ska här ammas.
December 31st, 2009
hello 2010
Här sitter jag och rullar tummarna med knappt 45 minuter kvar till det nya året. Kajsa sover, Jason jobbar, Moa och kompisarna drog just iväg för att kolla fyrverkerier, Ebba firar hos kompisen Jordan.
Kvar är jag och katterna som ska slå på stort och skåla i amningste.
Och från oss alla till er alla önskar jag nu ett Gott Nytt År!
December 27th, 2009
mellandagsfundering
Läsa boken eller se “filmen” först? I julstressens efterdyningar känns det som ett övermäktigt beslut…
December 21st, 2009
Inlägget som försvann….
…hittade tillbaka igen. Det måste ha gått vilse i cyberrymden men nu ikväll fanns det så åter i mappen där det borde. Ibland händer det underliga saker i världen av ettor och nollor som jag just nu ens tänker försöka förstå. Shit happens helt enkelt….
Och så här skrev jag:
Sitter i sängen med en sovande bebis i knäet. Kajsa har varit så gnällig idag så jag vågar inte röra mig utan låter henne sova. Har egentligen massor att göra, som att julpynta t.ex. men just nu är huvudsaken att hon sover.
Det har varit mycket på sistone. J har haft mycket jobb och som vanligt i slutet på terminen radar tillställningarna upp sig.
I oktober när mina 12 veckors barnledighet var till ända lyckades jag övertala chefen att låta mig vara ledig utan lön november ut. Inte för att jag hade för avsikt att börja jobba då men det sköt upp vårt sjukförsäkringsproblem ytterligare en månad. Både jag och barnen är försäkrade via mitt jobb och, inget jobb – ingen försäkring. Väldigt stressande, speciellt som svensk, när man för första gången i livet hotas av att kanske inte vara berättigad till något så basic som sjukvård. Det känns verkligen som man för första gången i sitt liv lever i ett u-land.
J har sin försäkring via sitt jobb, men de erbjuder inte medförsäkring för famljen. Det skulle kosta oss fullpris, $1500 per månad, vilket vi inte har råd att betala med en inkomst.
Ja inte är det underligt att det finns mängder av oförsäkrade barn i det här landet. Hela USAs sjukförsäkringssystem är ju uppbyggt på att om en i familjen jobbar har man tillgång till sjukförsäkring till hela familjen och till ett rimligt pris. Jag betalar t.ex $300 för min familjeförsäkring via mitt jobb. Men tyvärr blir det vanligare och vanligare att man bara erbjuds försäkring för sig själv om ens det.
November har alltså gått åt till att hitta alternativ som skulle kunna fungera, i stort sett är väl en privatförsäkring enda lösningen. Då betalar man en överkomlig månadkostad plus de första $2500 i sjukvårdkostnader per person och år. I stort sett ett högkostnadsskydd alltså, men de gör undantag för vaccinationer och sk. well baby-besök då man bara betalar vanlig copay på $30 per gång.
Väldigt psykiskt påfrestande att vänta på besked sedan vi skickade in ansökan. De går tillbaka två år och kollar om det kan finnas någon anledning till att avslå ens ansökan. Som t.ex att Ebba hade “streph throat” i augusti och behövde penicillin. Piece of cake som tog en halvtimme att fixa, men ur försäkringsperspektiv är något som kostade pengar. Att jag sedan faktiskt besparade min försäkring $25000 när Kajsa föddes hemma i badrummet istället för via kejsarsnitt på ett sjukhus tas ingen notis om.
I helgen fick vi så äntligen, efter två veckor som oförsäkrade, besked att vi är godkända.
Alltid något att hänga i julgranen så här innan jul…
December 19th, 2009
Jäkla wordpress
Igår när jag satt och ammade skrev jag ett långt inlägg, med tummen, från Ipoden. Det tog tid!
Nu sitter jag här och tänkte skriva igen, men ser nu att mitt förra inlägg aldrig sparades…. Skit också! 
November 23rd, 2009
det pratas…
JUL på varenda bloggsida i Sverige.
-Va? Jul? tänker jag, för det känns verkligen avlägset. Det är ju femton grader varmt för böveln och mitt i hösten.
Sen slår det mig…. Nu är det jul igen, och nu är det jul igen… men det är inte sant, för därimellan kommer Thanksgiving.
Jag tror det är därför den amerikanska julen känns så vissen varje år. Man hinnner inte ladda om helt enkelt. Först Halloween (inte för jag “firar” men man är ju för den skull inte immun mot intryck och energin det stjäl), sedan Thanksgiving med familjemiddagar enligt tradition och knappt har man svalt ner kalkonen förrän man ska börja trycka i sig julskinka (fast amerikaner verkar köra Thanksgiving i repris med kalkon igen och så julklapparna på det). Ut med orange, in men rött. Kör så det ryker.
Jag längtar efter Karl-Bertil. Lite julefrid.
November 21st, 2009
idag
J behövde några bilder han kunde använda för jobb. Ok, sa jag, det kan jag väl fixa lite snabbt.
Ska bara först flytta över en mapp med bilder från pc:n till mac:en som har en nyare version av photoshop som jag gillar bättre….
Två timmar senare försöker jag fortfarande få över bilderna….. Mac:en beter sig konstigt på sistone och just idag envisas med vilja lägga bilderna i två olika mappar. Fine… 
gör så då, tänker jag smått frustrerad nu, bara bilderna hamnar på rätt dator så är jag nöjd.
Ytterligare en timme senare och jag har fortfarande inte lyckats få över alla bilder. Lite slumpvisa bilder laddas ner och när jag försöker göra om får jag en massa konstiga felmeddelanden. You do not have permission…bla, bla..
Till slut har jag i alla fall fått över de jag tänkte redigera, då får resten bero…. Dessutom har Kajsa nu lagom till att jag skulle behöva sitta ner och photoshoppa lite fått nog av att dela med sig av sin mamma-tid. Hon tycker det får duga med 15 sekunders-sessioner framför skärmen hädanefter.
Lyckas till slut få till några bilder som han kan skicka iväg till en kollega. Det är tur att jag fick några timmars kvalitets-sömn natten som gick annars hade jag nog slängt ut datorn genom fönstret.
Törs man hoppas på en god natts sömn igen, tro…?
November 19th, 2009
Haft en dålig dag?
Då har jag något som säkert hjälper. Lyssna här…. 
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
November 16th, 2009
trött, trött….
… och en dov huvudvärk gör sig kännande.
Lilla K har fått för sig att nattsömn är överskattat och några nätter i den andan börjar sätta spår.
Igår kväll somnade hon klockan nio och vaknade igen redan vid kvart över tio. Vi lyckades då med konststycket att få henne att somna om och det händer inte ofta så just den händelsen lägger jag på minnet sorterat under “successful parental operation”.
Sedan vid midnatt var det dax igen. Jag hade då ljudlöst smygit upp för pumpa och lite mallig över att även detta gått över förväntan (K har en inbyggd radar som brukar börja larma redan när jag tänker “nej, nu är det nog dax att pumpa lite bröstmjölk”) satt jag där i halvmörkret och kopplade ihop alla delar.
Väl pumpande vänder jag mig om och kollar så allt är ok därborta i sängen och ser till min förtvivlan en kattsvans som vajar i regionerna där K sover. En katt som ofta väcker t.o.m mig om nätterna med sitt runt-trampande har ju nästan löjligt goda odds att väcka en knappt sovande bebis. Jag avbryter pumpandet och med mjölken rinnande nerför magen förflyttar jag mig blixtsnabbt och ljudlöst över golvet bort till sängen, får tag i kattens nackskinn och hivar ut henne i hallen. Vi utbyter blickar, min blick är varnande – hennes förnärmad. Babyn sover.
Jag återgår till pumpningen. Det tar några minuter och sedan kommer katten smygande igen. Hon sätter sig utom räckhåll på golvet och stirrar surt åt mitt håll. Jag stirrar tillbaka, igen med min don’t you dare-blick. Hon ser ut att överlägga med sig själv i några sekunder, sedan sätter hon igång… att HOSTA! Högt och ljudligt. Och efter några hostningar hörs ett välbekant bebisgnäll från sängen…
Resten av natten är sovrumsdörren stängd och katten på utsidan. Då och då får J gå upp och jaga iväg katten som klöser upp mattan under dörren. Och K är vaken…
Vi ammar, hon somnar och efter några minuter börjar hon veva med ena armen, sedan följer benet och detta brukar räcka för att tvinga upp ögonen.
Så håller vi på resten av natten. 
